thingsyouhavetosay

There another world inside of me, that you will never se.


Du är nog den människan jag ser upp till mest, men du är även människan jag askyr allra mest,
Jag ser upp till allt du åstakommit, avskyr dig för dy lämnade det liv du först byggde upp. Avskyr hur du gjorde, för att nå dit du ville,men beundrar dig för att du lyckades. Men jag skulle aldrig vilja leva i en lögn,eller lämna andra för att själv lyckas.

Jag undrar ofta om du tänker på mig, om du undrar hur jag har det, om jag ens finns i dina tankar en vanlig dag i ditt liv.
Det är alltid du som bestämmer när vi kan prata, alltid bara du som kan ta kontakt, du som väljer när det är dags att återta kontakten. Jag har ingenstans jag kan nå dig, du är den enda som kan nå mig, det är jag som sitter och väntar på att du ska logga in på msn, så att vi kan bygga upp en relation via internet.
Jag undrar ofta om du tänker på den skada som du orksakat, när du bara lämnade mig här, när du en dag bestämmde dig för att kliva ut ur mitt liv, och in i ett annat, ett annat liv där jag inte var inräknad. Jag har miljoner frågor, men vet att jag bara får bortförklarningar och tomma svar.
Jag tror inte du vet hur ont det gör, jag tror inte du vet, vilken skillnad det skulle bli och vara, om du inte hade dragit, Jag skulle kunnat få variera mig, jag skulle kunnat haft ett helt annorulnda liv, där jag kunde få vara lite mer "fri".
Det skulle ha underlättat så mycket smärta, jag skulle inte drabbats av så mycket skit, om du bara hade funnits här.
Jag går och lägger mig varje kväll, i hopp om att nästa dag ska du svara, nästa dag kommer du vara inne på msn, nästa dag kommer du hem, tårarna rinner för mina kinder, när jag påminner mig själv om att det inte kommer blir så.
Jag förstår inte hur fort tiden har gått, Det skulle bara vara några månader, men dem blev till ett år,sen två, och vad är vi uppe i nu? 5 år?.
Kommer du ihåg hur jag ser ut?, vet du vad jag har för intressen, vet du vilken skola jag går i?, nej du vet ingeting förutom det jag skriver i msn-rutan 2 gånger i månaden.
Jag lever med så mycket skuld, längtan och förhoppningar, önskinigar,och böner.
Innan du drog, bad du mig att vara stark, att ta hand om dem som fanns kvar, det skulle bara handla om ett tag, men det är jag som tagit hand om allt när försvunnit. 
Det värsta är att, du faktiskt inte känner din egen dotter, jag tror faktiskt du har glömt. och det som gör ondast, är att du lämnade mig. Det är de, som får gråten att träda fram alla kvällen i alla dessa år.

- Pappa, om jag fortfarande får kalla dig det?...


Ja, jag är sjukt ledsen och depprimerad i stortsätt hela tiden, och jag kämpar med att orka allting, nej jag vet jag är rätt bra på att sätta leendet på läpparna och köra igenom dagarna som att jag lever livet, men det är inte det, allt äter upp mig innefrån och det gör ont dagarna långa,och smärtan tar inte slut, snarare blir större, hatar att jag blev lämnad kvar.
Hatar att jag blev övergiven, hatar det här jävla mongo grejen, hatar allting, men leendet sitter fortfarande på läpparna,hela dagen lång, fake skratten kommer alltid vid rätt tillfälle, och det roligaste är, att alla i princip tror att det är okej, att allt är bra. Men det är som det är, varje dag är en kamp, och jag har gått igenom den länge nu, och antar att den fortsätter till den dagen jag inte längre står ut.

Ha det bra allesamman, och ta hand om varandra.......